Så gjorde man järn
Råvarorna
För att göra järn behövde man järnmalm, skog, kalk (inte alltid i Skebos processer) och mekanisk kraft från en fors. Den mekaniska kraften gick inte att transportera mer än några meter, så järnbruket måste ligga i direkt anslutning till en fors.

Malmbrytning
För den allra tidigaste järntillverkningen användes myrmalm, klumpar av järnoxid, som man kunde hitta i myrar och sjöar. Från 1600-talet och framåt användes enbart järnmalm som bröts ur berget. Järnmalm består av järnoxider. För att komma åt järnmalmen måste man bryta sönder berget. I äldre tider gjordes det med tillmakning; berget värmdes med eld och vatten hälldes på. När krutet kom förbättrades malmbrytningen dramatiskt.

Kolning
För eldning i masugn och smedjor behövde man träkol, som tillverkades av ved i kolmilor ute i skogen. På våren höggs kolveden för att få torka under sommaren. Under hösten byggdes milan och kolningen skedde sedan vintertid under noggrann uppsikt av kolaren dygnet runt. Milan var byggd så att lufttillförseln kunde strypas efter det att milan hade tänts; därmed omvandlades träet genom torrdestillation till träkol, vilket tog 2-3 veckor.
 
Rostning, bokning och masugnsbehandling
För att göra järnmalmen spröd värmebehandlade man den i rostgropar i marken eller i en rostugn. Därefter var det möjligt att slå sönder – boka – malmen till ca 5 cm stora klumpar. Bokningen gjordes i ett krossverk med träpålar som drevs av ett vattenhjul. I masugnen omvandlades järnklumparna till tackjärn. Masugnen fylldes uppifrån med krossad malm, träkol och kalk. Efter några timmar kunde det smälta järnet tappas ur nedtill och fyllas i keramikkärl, kokiller, eller flyta ut och stelna i sandformar till s k gösar.
 
Färskning och smide
Tackjärnet var alltför sprött för att kunna användas som råmaterial för tillverkning av järnprodukter. Genom färskning minskade man kolhalten och järnet blev mjukare och smidbart. Genom mekanisk bearbetning förbättrade man järnets egenskaper ytterligare och järnet formades till stänger, tråd eller plåt. Under århundradenas lopp förbättrades tillverkningsmetoderna i ett antal tydliga utvecklingssteg. Man talar om tysksmide, vallonsmide, lancashiresmide o s v.
I början formade man det mjukgjorda järnet med en stångjärnshammare till långa stänger. Senare ersattes stångjärnshammaren av valsverk. Hammaren och valsverket drevs av vattenhjul. Slutprodukten från ett järnbruk var normalt stångjärn (Skebo gjorde också plåt). Stångjärnet användes som råmaterial av s k manufaktursmedjor där man tillverkade vapen, knivar och andra bruksföremål.
 
De svåra råvarutransporterna
Minst lika viktig som tillverkningen var transportapparaten. Stora kvantiteter av tunga råvaror och slutprodukter skulle transporteras långa sträckor. Järnmalmen kom framförallt från Dannemora 50 km nordväst om Skebo Bruk. Transporten kunde nästan enbart ske på vintern med järnforor, slädar dragna av hästar. Man utnyttjade frusna sjöar och vattendrag. Under den korta tid som isarna bar måste man alltså transportera hela årsbehovet av järnmalm till masugnen.
För att tillverka ett ton järn behövde man 3 ton järnmalm och 6 ton träkol. Koltransporterna från angränsande skogar skedde också med släde på vintern. Då skulle hela kolförrådet fyllas. Risken var stor för att kolet skakade sönder till stybb och blev oanvändbart om det skulle transporteras mer än en mil på primitiva skogsvägar. Därför innebar transporter av kol och malm med pråm och järnväg en stor förbättring.