Ett av Upplands äldsta järnbruk

Varför just i Skebo?
De tidiga hyttorna, masugnarna och järnbruken anlades alltid vid forsar, eftersom den nödvändiga mekaniska kraften inte gick att flytta. Järnmalm är tungt men oömt, så det kunde man transportera, i varje fall med släde på vintern. Träkol, som gick åt i mycket stora kvantiteter, är däremot transportkänsligt, så stora skogar måste finnas alldeles i närheten. Skebo, som låg i en malmrik trakt, ägde stora skogar och hade en bra fors, var därför en utmärkt plats för ett järnbruk.

Skebo genom århundradena
Skebos första kända ägare var Ärkebiskopsämbetet i Uppsala. Här låg redan på 1200-talet en kvarn. Genom byte kom Skebo från 1460 att ägas av S:ta Clara kloster i Stockholm, som använde inkomsterna från jordbruk och kvarn till att underhålla klostrets barmhärtighetsinrättningar.

Vid fallet i Skeboån ska det redan på 1440-talet ha funnits en enkel hytta, där man gjorde järn av malm från skogarna runt omkring. Det var den första kända järntillverkningen i Uppland. Av järnet smidde man vapen och verktyg.

När Gustav Vasa konfiskerade klostergodsen 1527 drogs Skebo in till kronan. Så småningom kom godset att ägas av en gren av den ursprungligen danska ätten Tott, som gavs namnet Tott af Skedebo vid dess introduktion på Riddarhuset 1625. Året därpå, då Skebo ägdes av Erik Tönnesson Tott, anlades den första hammarsmedjan vid fallet av den tyskfödde stockholmsköpmannen Hindrich Lemmens och därmed föddes Skebo Bruk. Trettioåriga kriget hade skapat den första internationella vapenmarknaden. Skebo levererade bl.a. järnet till Norrtälje Gevärsfaktori, som spelade en viktig roll för det svenska stormaktsväldet.

På 1700-talet ägdes Skebo Bruk av handelshus i Stockholm och Göteborg, som hade gjort svenskt järn till en stor exportvara. Brukets storhetstid fortsatte under 1800-talet, med investeringar och ny teknik. Förmögna brukspatroner lade ner mycket pengar på kultur och ett ståndsmässigt herrgårdsliv. Skebos 1900-tal präglades däremot av ekonomiska problem, konflikter, konkurs (1924) och långvarig arbetslöshet, men friska initiativ har gett bruksidyllen nytt liv.

Skebo, Schebo eller Skedebo?
Första gången Skebo finns omnämnt var namnet Skedeboholm. Så hette godset som kyrkan ägde från 1200-talet. Skede betydde ”skilje”, med ägor på båda sidorna av ån som idag heter Skeboån. Många stavningar förekommer under århundradena, t ex Skedhbo, Skiedhbo och Schebo, det senare på Hansans tid, 1400- och 1500-talet. Schebo var den vanliga stavningen också under 1800-talet, då svenska språket var starkt tyskinfluerat. Skebo återkom efter stavningsreformen 1906. Skebobruk började användas som namn på 1940-talet.

Vad tillverkade Skebo Bruk?
Alla järnbruk tillverkade stångjärn. Skebo var liksom andra vallonbruk i Uppland delägare i Dannemora gruva, vars malm ansågs vara den finaste i Europa. Stångjärn av Dannemoramalm seglades redan tidigt på 1700-talet från Skebos hamn vid Skärsta i Edeboviken in till Järnvågen i Stockholm. Därifrån gick det vidare på export framför allt till Hull i England, som var Sheffields importhamn. Kombinationen Dannemoramalm och vallonsmide sägs ha givit Sheffieldstålet dess världsrykte. På 1870-talet gick Skebo över till Lancashiresmide i sex stora ugnar.

Från 1810-talet tillverkade Skebo Bruk också valsade produkter som järntråd, rundjärn och plåt. Skebos första valsverk tillverkades av uppfinnargeniet Samuel Owen i hans verkstad på Kungsholmen i Stockholm och var det andra i sitt slag i Sverige.

Vid mitten av århundradet gjordes en smedja om till gjuteri. Skebos tillverkning kompletterades med manufaktur av gjutna och smidda produkter, ofta för hushållsbruk. Under hela sin tid hämtade bruket malm från gruvor i närheten, framför allt från gruvan i Broby 9 km österut. Den lokala malmen användes för enklare smidesjärn och gjutjärn. I Martinverket, som anlades 1896, smälte man skrot som råvara för nytt järn. Brukets grovvalsverk låg vid forsen i Skede, 1 km norr om de övriga anläggningarna. Under första världskrigets högkonjunktur byggdes ett nytt finvalsverk på fältet väster om brandstationen, som nu är Skebobruks Museum.

Det vallonska arvet
Vallonerna kom till u-landet Sverige på 1600-talet från trakten av Liège i södra Belgien. Där härjade krig och skogen var hårt åtgången. I Vallonien hade man då tillverkat järn i tusen år. Vallonerna talade franska och var protestanter (kalvinister). De hade med sig andra seder och traditioner, bl.a. var musik och konst viktiga för dem och barnen gavs ordnad undervisning. Tack vare vallonerna kom samhällena kring vallonbruken att utvecklas mycket snabbare än övriga Sverige.
Vallonerna förde med sig en bättre tillverkningsteknik. Det gällde hela kedjan, från gruvbrytning och kolning till masugn och smedja. Valloninvandringen uppmuntrades av svenska kronan och påverkade Sveriges ekonomi starkt positivt i 200 år.
Man anser att 900 kvalificerade vallonska arbetare invandrade. Med sina familjer blev de totalt ca 3.000. Åtminstone 500 återvände hem. Idag finns det drygt 100.000 vallonättlingar i Sverige.

Vallonerna vid Skebo Bruk
De första vallonerna kom till Skebo i den tredje och sista invandringsvågen på 1680-talet. Under de följande 150 åren fann man ett drygt 20-tal vallonsläkter i Ununge församlings kyrkoböcker. Namn som Sporrong, Pira, Hübinette och Lemoine i olika stavningar återkom gång på gång.

De mycket barnrika vallonfamiljerna bodde i allmänhet vid den framväxande Bruksgatan. Det tog flera generationer innan de försvenskades; det skedde mycket tack vare att Skebo fick sin första skola för alla barn redan 1730.

Skebos masugn i Edsbro
När masugnen vid Skebo Bruk hade brunnit anlade bruket en ny masugn 1686 i Edsbro vid andra änden av den en mil långa sjön Närdingen. Därmed fick man tillgång till nya stora skogar och det löste ett svårt problem; både masugn och smedja förbrukade stora mängder träkol.
Vid längre landtransporter på usla vägar skakade kolet ofta sönder till stybb. Sjövägen kunde man lätt frakta både malm och kol och tackjärn från masugnen till smedjorna i Skebo.

Handelshusen tar över driften
I mitten av 1700-talet köpte Forsmarks Bruks ägare, Finlay, Jennings & Co, Skebo Bruk. Handelshusen ägde flera bruk och använde en flotta av segelfartyg för transporten i första hand till England men så småningom också till USA. Dessutom hade man goda kunskaper om marknaden i Europa. Järnet av Dannemoramalm kunde säljas till höga priser, som skapade förutsättningar för höga vinster. Efterfrågan var stor och höll sig stabil nästan 200 år. Handelshusepoken – bruket bytte ägare flera gånger – blev mycket framgångsrik för Skebo.
1767–70 lät holländaren Jacob Grill bygga den nuvarande Herrgården. Tidigare fanns en huvudbyggnad ca 100 meter väster om den nuvarande. Den finns inte avbildad.

En glansperiod för Bruk och Herrgård
Genom arv kom Skebo Bruk på 1800-talet åter i privat ägo. Familjen Arfwedson var delägare i handelshuset Tottie & Arfwedson; från den vandrade bruket vidare till släkten Michaelson (1836). Det här var de bofasta brukspatronernas tid. 1877 blev Skebo Bruk ett aktiebolag.

1800-talets andra hälft kom att bli en glansperiod i Skebo Bruks historia. Herrgården smyckades med konst, som dyrbara skulpturer i parken, och präglades av glatt sällskapsliv. Bruket gjorde stora investeringar i bättre teknik för järntillverkningen och egen järnväg (1871–73) till en ny hamn i Edeboviken för effektivare transporter. Trots växlande konjunkturer gick affärerna bra, i varje fall till att börja med. Många andra järnbruk lades ned på 1880-talet men Skebo hade fått nytt liv, mycket tack vare den driftige förvaltaren Olof Nauclér.

Skebo Bruk hade under Nauclér börjat hämta sitt träkol med pråmar från Norrlandskusten. För att utnyttja Skebos skogar bättre än till kolning anlade han sågverk i den nya hamnen i Hallsta och intill bruket vid Närdingen. Skebo exporterade stora mängder trävaror till England och hade därmed fått ännu ett ekonomiskt ben att stå på. Med flera hundra direkt anställda personer i driften var Skebo Bruk en av Roslagens största arbetsplatser.

Den sista Brukspatronen
Knut Michaelson var Skebos sista riktiga brukspatron. Han efterträdde sin far (1863) men i grund och botten var han inte någon industriman. Hans intressen var teater, litteratur och konst. Han skrev själv för teatern, mest lätta komedier, och blev på 1880-talet en av Sveriges mest spelade dramatiker. Hans ambition var att nå toppen av kulturetablissemanget. 1903 sålde han Skebo Bruk för att några år senare, 1907, bli den allra första chefen för den nya Dramatiska Teatern vid Nybroplan i Stockholm. Han lyckades bra som konstnärlig ledare men klarade inte teaterns ekonomi och tvingades lämna sin post 1910. De sista åren av sitt liv – han dog 1915 – var han chef för Intima Teatern i Stockholm. Han hade nått sitt konstnärliga livsmål, men till ett högt pris.

Livet i brukssamhället
Det rådde en tydlig rangordning i samhällena kring vallonbruken. Patron och Hennes Nåd var de självklara ledarna med absolut rätt att bestämma över sina anställda, också deras privatliv. Knut Michaelsons maka, Kate Michaelson, startade 1895 en slöjdskola för flickor i Skebo.

Smederna var de mest ansedda yrkesarbetarna, mycket ofta vallonättlingar. De bodde vid Bruksgatan och levde bättre än andra samhällsgrupper, med fri bostad och kredit i brukshandeln. Kolare och de som arbetade som hantlangare eller med transporter värderades lägre och bodde längre bort. Förvaltare, läkare, lärare och veterinär hade finare tjänstebostäder, i Skebo vid Skolgatan. De var också förmer än andra.

Smederna arbetade i 3- eller 4-timmarsskift sex dygn per vecka, från söndag eftermiddag till lördag eftermiddag. Under den tiden lämnade smeden inte bruksområdet utan sov och vilade sig i labbyt, ett rum med några sängar som också användes i skift.

Tjänstemännen fick hämta brännvin från brukets bränneri på brukskontoret. Smeder och övriga beställde stora kaggar med brännvin från Stockholm – eller brände själva i lönn. På lördagskvällarna söps det kraftigt, men på söndag klädde smederna upp sig och betedde sig mer civiliserat. Längs Bruksgatan satt man gärna och pratade på ”bron” framför husets ingång. I kyrkan gick man knappast annat än vid större helger.
Smedens fru hade många uppgifter. Förutom det vanliga hushållsarbetet och många barn – 5 till 10 barn i ett rum och kök var normalt – skulle hon

• sköta husdjuren, ofta ko, gris och höns och odla en bit mark,
• förse smeden med mat i smedjan,
• odla lin, spinna garn, väva tyg och, enligt mannens avtal, sy fyra smedskjortor om året,
• byka och göra storbak.

Ett strävsamt liv för både man och hustru – och för barnen, som gick i brukets skola fram till 12 års ålder och sedan började arbeta. Men ändå, här fanns alltid arbete och ingen som arbetade behövde svälta. De flesta svenskar hade det ofta sämre.

Livegenskap vid Bruksgatan
I längorna vid Bruksgatan fanns det i regel fyra lägenheter om stort kök och ganska liten kammare. De hade gemensam ingång genom en korridor i mitten av huset. I de flesta hus fanns också två rum med järnspis i gavlarna på övervåningen. Här rådde ständigt liv och rörelse och hög ljudnivå eftersom flera tiotal personer kunde bo i huset.

Patron bestämde lönerna, men också priserna på de livsmedel som smedfamiljerna kunde ta ut i spannmålsmagasinet och handelsboden. Löner och priser var satta så att de flesta kom att stå i ständig skuld. Därmed var de i praktiken livegna. De kunde inte flytta, inga ungdomar kunde gifta sig utan patrons medgivande. I många frågor var han samtidigt omtänksam mot trogna arbetare och deras anhöriga. Pensionssystemet med gratial, som hade funnits med sedan vallontiden, levde kvar ända till konkursen.

Hallsta Pappersbruk föds och Närdingen sjunker
Skebo Bruk hade en hamn och ett sågverk vid Edeboviken. Holmens Bruk köpte båda anläggningarna 1913 och började bygga Hallsta Pappersbruk. Kring pappersbruket växte samhället Hallstavik upp. När den gamla järnhanteringen i Skebo var på väg ut, efterträddes den av en ny och framgångsrik storindustri. Skebo drabbades dessutom 1913 av att sjön Närdingen sjönk med omkring 2 meter, när en dammlucka brast. Av oklara skäl blev nivån aldrig återställd. Bruket tvingades att snabbt gå över från båt till järnväg för transporterna till och från Edsbro. Masugnen lades ned 1919, då Skebo började smälta krigsmaterielskrot från Tyskland som råvara.

Det dystra 1900-talet
Skebo Bruks siste riktige Patron, Knut Michaelson, sålde bruket till en grupp affärsmän 1903. Bruket var då olönsamt och de nya ägarna började sälja ut dess tillgångar, som skog, järnväg och jordbruk. Efter ytterligare ägarbyten och ägarkonkurser kom en kort men kraftig uppgång under första världskriget, då efterfrågan på järn var mycket stor. Men teknikutvecklingen blev försummad och den slutliga konkursen för Skebo Bruk kom 1924, alltså efter 300 års drift. Det blev naturligtvis en katastrof för hela samhället Skebobruk.

Det fanns ambitioner att koncentrera den svenska järnhanteringen till bl.a. Bergslagen. Konkurs-förvaltarens mål var därför att radera ut alla spår av järnhanteringen i Skebo-bruk. Valsverksmaskiner såldes för skrotvärde per kilo till Fiskars Bruk i Finland, där de kom att användas i ytterligare 50 år! Nästan alla industribyggnader revs, men den vackra bruksmiljön finns kvar med Herrgården, Bruksgatan, bostäder, skolhus och många ekonomibyggnader. En av Kyrkan ägd stiftelse tog över Herrgården och drev där ett pensionärshem för ”kavaljerer”, d.v.s. äldre herrar som hade det gott ställt. 1976 ersattes det av ett hälsohem med många kända skådespelare som stamgäster, som trots det gick i konkurs 1992. Cementgjuteriet som på 30-talet hade kommit igång i det gamla gjuteriet lades ned. Om inte Cronje Cegerblad hade etablerat sig med bilförsäljning i Skebobruk och röjt mark och byggt lokaler för nya industrier, så hade samhället tynat bort. Han är värd ett stort tack.

Idag en levande idyll
Skebobruk har idag 200 invånare och minst lika många fritidsboende. Här finns två ”rena” industrier, lågstadieskola, livsmedelsaffär, idrottshall, bil & bensinförsäljning och gatukök. Skebo Herrgård är ett högklassigt hotell för konferenser, fester och privatgäster. Bussförbindelser med Hallstavik, Norrtälje och Stockholm (via Rimbo).

I det gamla Skebo fanns en ovanlig samarbetsvilja. Man talade om Skeboandan – och den lever kvar i ett mycket aktivt föreningsliv:

Kulturföreningen driver bl. a. Skebo-puben med omväxlande musikalisk underhållning året runt och vårdar det gamla Gjuteriet.
Museiföreningen svarar för Skebobruks Museum, som har 1500 besökare under sommarhalvåret.
Brukshandelsföreningen ser till att Skebo har en livskraftig dagligvaruaffär.
Sporthallsföreningen driver Skebo Sporthall, som erbjuder många motionsmöjligheter.
Bruksgateföreningen verkar för att bevara miljön.

Litteratur om Skebo Bruk
Dahlborg, Carl: Svenska turistföreningens årsskrift. 1902. S. 41-63.
Edsman, Emil: Julhälsning till församlingarna i ärkestiftet. 1929. S. 133-146.
Heijkenskjöld, Carl: Med hammare och fackla. 6. 1935. S. 111-129.
Morger, Kersti: Skebo bruk: Teknisk och social förändring vid ett järnbruk under 1870-talet. 1985.
Wass, Gustav: Skebo bruk i ord och bild. 1982.
Vägar till kulturen i Roslagen. 1996.

Texterna finns tillgängliga för intresserade läsare i Skebobruks Museum.

Sidan uppdaterad/kollad
den 15 augusti 2010